Lättpackning

De flesta fjällvandrare har synpunkter kring lättpackning och det är vanligt att diskussioner snabbt polariseras och personer hamnar i olika läger. Jag tycker att den diskussionen i bästa fall kan vara konstruktiv och leda till goda insikter som förbättrar fjällupplevelsen för alla, men i det sämre fallet blir meningslöst och bara suger energi. 

Långt ifrån alla som startar Gröna Bandet kommer att göra hela sträckan, utan tvingas av olika skäl till att avbryta sin vandring. Mycket kan hända under 1300 km, även om ambitionen och intentionen är den bästa. Jag ser det som att jag ökar mina chanser att lyckas om jag bär så lätt som det bara går. Samtidigt får det inte vara så toklätt att hela äventyret blir en pina eller direkt farligt. Var den gränsen går, finns det förstås många olika uppfattningar om…

Som jag ser det, om man välja att bära tungt, så får man på köpet även göra kortare dagssträckor och lägga mer tid på återhämtning. Risken för skador och överansträngning ökar också. Om man är nitton år och precis gjort lumpen som fjälljägare, så kan man förmodligen ta det, men det är troligt att de flesta liksom jag hör till de vanliga dödliga och gör klokt i att anpassa sig därefter.

Även om jag varit flitig på gymmet och i träningsspåren inför vandringen, så var det länge sedan jag hade en nittonårings fysik... Dessutom har jag en tidsbegränsning som ger mig längre dagssträckor, mindre tid för återhämtning och även en mindre tidsreserv för rehabilitering av oförutsedda skador. Även om pannbenet är tjockt, så hjälper inte det om överbelastningsskador blir för stora eller om olyckan skulle vara framme... Det gör tyvärr det hela till ett högriskprojekt, men det är de förutsättningar jag har att leva med.

För att öka mina odds att klara Gröna Bandet är det lätt baspackning, förebyggande ortopediska hjälpmedel, flexibel depålogistik, lätt energität mat och proviantering efter vägen som kommer att gälla.